Loggenbloggen

Nu är det dags att skriva ett sista inlägg. Jag gick tillbaka till det inlägg där jag listat vad jag tänkte beröra under veckan. Och inser att jag hunnit med det mesta, om jag än varit ytligare kring vissa ämnen än jag avsåg. Men nu tänkte jag lämna er med några listor – ett utmärkt sätt att kort och koncist breda ut sig.

Sajter jag använder flitigt och varför
1. www.lidingo.se, där hittar jag rapporter om tjockleken på Kottlasjöns is, när sandsopningen ska vara klar, telefonnumren till skolan, där lånar jag om böckerna som jag inte hinner lämna på biblan och hittar öppettiderna till badet och allmänhetens åkning
2. www.vardguiden.se Finns influensavaccinet? När jag kan ringa allergimottagningen? Vad är de här symptomen ett tecken på? Vad hette öronnäsahalsläkaren jag var hos?
3. www.jornmark.se Det är aldrig försent att bli intresserad av ekonomisk historia och urban exploration.

Ämnen att förkovra sig i för kommunikatörer i alla läger och länder
1. Etnologi – för perspektiven. Stadsjeepar och hövdingarnas lager av ruttnande jams är egentligen samma sak – symbolisk konsumtion.
2. Ekonomisk historia – förändring sker hela tiden. Glöm aldrig det. Sanningar åldras fort.
3. Konsumentpsykologi – folk är inte enkla. De litar inte på reklam. De gör inte som vi vill utan som de själva vill.

Vad jag skulle vilja fortsätta prata med er om
1. Jag behöver webbredaktörer som kan Epi och som frilansar
2. Jag vill ha kontakt med andra i liknande situationer som mig – ensam med webbansvar i en mindre organisation. Hur organisera? Hur bli inspirerad?
Mejla mig: eva.adeenatdina.se 

Det är alltid rätt att läsa högt
1. Böckerna om Barnen Baudelaire av Lemony Snicket – om vuxnas oförmåga att lyssna på barn, skrivet hisnande hemskt och bedrövligt och fantastiskt kul i tretton böcker
2. Bläckvärlden-böckerna av Cornelia Funke. Vilken resa. Vilken fantasi. Vilket språk. Vilken värld. Och vilken vördnad inför orden.
3. Böckerna om Doktor Proktor av Jo Nesbö. Det går inte att sluta skratta.

Vad jag ska inreda mitt alldeles egna rum med
1. Gerry Johanssons fotografier
2. Ann Janssons skålar och urnor
3. Börge Mogensens öronlappsfåtölj med fotpall, helst svart

Tack och hej, leverpastej!

Från berget hemma

Det började bra. Med strålande sol och glada barn. Jag kom ihåg att ta med mig förpackningarna till återvinningsstationen (jag vet, jag är en koketterande men ändå ganska seriös LOHAS). Och så fortsatte det faktiskt lika bra: skapade två nya konferensrum i vårt nya intranät, la in de första blogginläggen där, kollade den trevliga statistiken på besökare på sajten, hade ett utmärkt möte om digital marknadsföring för en kampanj vi jobbar med nu och hann också med några ord om ett av mina huvudbryn just nu – den viktiga sidan som föranleder så många besökares avhopp. Konstruktivt och kort möte.

Voff och mjau 

Jag tänker fatta mig hyfsat kort. Vill ni tränga djupare in i mina tankar om kommunikation via bilder så gå till bildbyrån Johnérs hemsida där jag krönikerat i åtta akter.

Styrkan i bilder
Tänk dig en karta.
Enkelt.
Tänk dig sedan att du ska förklara det som berättas på kartan med hjälp av ord.
Mindre enkelt.

Precis så är det med riktigt bra bilder. De berättar oändligt mycket. Dessutom kan de förmedla känslor på ett sätt som (tyvärr) få skribenter och copywriters kan.

Så använd inte bilder slarvigt. Det är slöseri med både din och dina kunders/besökares tid. Det är slöseri med pengar. Du vattnar ur varumärket. Det är fegt. Hellre en bra textannons än en annons med en slentrianmässig bild som kan sälja alltifrån dambindor och mjukvara till eskorttjänster (nåja..) och semesterresor. 

Orden, bilderna och sanningen
Floskler håller vi på att drunka i. Generiska “stock”-bilder likaså. Slarvigt valda ord och slentrianmässigt valda bilder är samma sak. Hellre en äkta bild tagen med en usel mobilkamera (Nokia E71s till exempel) än en tekniskt perfekt bild på en modell som spelar sjuksköterska.

Vi bor i Sverige. Ljuset är speciellt här. Många svenskar har ett starkt känslomässigt förhållande till naturen. Vi inreder gärna med blonda träslag. Allt det här sammantaget gör att “internationella” bilder sällan ser svenska ut. De blir inte trovärdiga.

Trovärdighet och autenticitet
Vinnare i varumärkeskriget är de varumärken som antingen har en enorm finansiell styrka (jodå, bulldozer/bombmatte-metoden kommer nog alltid att funka) eller som är trovärdiga och äger kvaliteter som vi kan relatera känslomässigt till.

Bildkällor jag använder
Om jag hade en obegänsad bildbudget skulle jag nog köpa så mycket jag bara kunde från linkimage och Folio. Jag har använt många, många bilder av Berno Hjälmrud på vår sajt. Hans bilder är nära, de är roliga, de skildrar vardagen, de förskönar inte. Annars tittar jag på bilder hos Johnér, Matton och Maskot. Men bara på de svenska (“skandinaviska”) bilderna.

Nu ska jag sluta med två teser:

“Vi behöver bilder för att tänka” lär Sokrates ha sagt och
Tro inte att det finns gratis bilder.

MonIca och Icander

Efter att ha njutit av cyklingen idag kom jag så fram till Nygränd. Mitt i den dunkla gränden låg en välpumpad fotboll på gatstenarna. Jaha, det var väl inte så märkvärdigt. Men på den hyfsat oanvända bollen var MonIca och Icander avbildade. Paret som på 70-talet försökte göra vad Ica-Stig och hans kompisar gör idag.

Men var kom bollen ifrån? Den måste ha åkt genom en tunnel genom tidslagren. Jag misstänker att Doktor Proktor och hans tidsbadkar varit i farten. Doktor Proktor är en kreativ vetenskapsman som Jo Nesbö skrivit om i två böcker hittills. Jag utlovade ju något inlägg om barnböcker.  Jag inser att tiden är knapp och att forumet inte är så väl valt. Men titta gärna närmare i Barnposten (Barnens bokklubbs medlemstidning) när den kommer i brevlådan de närmaste månaderna. Där gästkrönikerar jag om lyxen att få läsa makalösa böcker högt för barnen.

Om tänkarmössan
Det bästa med att cykla är att
1. de bästa tankarna föds under cykelhjälmen, när jag kommer till jobbet har jag löst de flesta problemen och kommit på nya vägar för kommunikationen
2. jag blir varm och glad
3. jag cyklar förbi Riddarbageriet (och handlar, såklart) och ibland får jag sällskap över Strandvägen med kungens hästar
4. det finns så mycket intressant att iaktta och tänka kring (se gårdagens Kobra med David Byrne som cykelprofet med mer kulturella argument)

Blöt sadel

Såhär såg det ut när jag skulle cykla hem igår. Som tur är hade jag en Ica-kasse (blev mycket Ica idag) att svepa runt sadeln. Blött skumgummi är inte roligt. Om ni tycker att sadeln ser bedrövlig ut så håller jag med. Men cykeln har proviniens, högst personlig sådan.

Fikarast

Vad gör de? Borde de inte jobba hårt med villkor, utbildning, lönerapportering, statistik, riskbedömning, säljstöd, webbpublicering, internkommunikation, strategiska beslut?

Nej. Inte alls. Kafferasten är återinförd i mitt arbetsliv. Och jag ser den som absolut livsviktig. Hur skulle jag annars lära känna mina kollegor och veta vad de sysslar med så att jag kan samarbeta med rätt personer? Hur skulle jag annars få koll på hela vår spretiga organisation så jag kan hålla tungan rätt i mun och göra rätt saker? Hur skulle jag annars få skrattbehovet tillgodosett så att endorfinerna och de andra goda hormonerna gör att jag inte går in i väggen?

Jag sitter den här veckan och förbereder en rolig halvtimme om sociala medier. Jag ska prata och visa och försöka berätta om särskildheterna och de gemensamma och allmänmänskliga behoven som gör kategorin “sociala medier” stor och spännande.

När Facebook visade sig användbart
Jag gick med för knappt tre år sedan, då när det pratades om att Ebba von Sydows konto blivit kapat och tävlingen gällde vem som hade flest kontakter. Jag förstod inte vad jag skulle ha Facebook till. Jag vände och vred, knappade mig hit och dit, letade kompisar och hittade några. Och så en dag kom en förfrågan från en viktig kompis som jag inte träffat på femton år. Helt plötsligt fanns jag i hennes värld igen och hon i min. Ett par dagar senare skickade hon en youtube-länk.  Med ett klipp från Rolling Stones konsert på Knebworth 1976. På den konserten var vi. Vi var väldigt unga, väldigt hungriga, väldigt trötta. Och det är ju en upplevelse vi delade, ett dygn vi aldrig glömmer. Med hjälp av Facebook kunde vi ta upp kontakten på nytt. Och med hjälp av Youtube-klippet skickade hon ett meddelande till mig som gick rakt in i känslorna. Tack, Nåren!

Mitt sociala liv är torftigt
Det är bara att inse att jag har en torfig, social tillvaro i verkliga livet (IRL). Har att göra med vardagen: heltidsjobb, långa arbetsresor, en familj som jag vill umgås med så mycket det bara går, stort sömnbehov. Men eftersom jag har ett stort behov av samtal och möten och människor har Facebook och Twitter kommit att bli källor och kanaler för det. Jag kan hålla kontakt, jag får inspiration, jag får skvaller, jag delar med mig av tankar och möjligheter. Jag gör sådant jag förut gjorde på fik, på krogen, vid kompisars köksbord.

Vad jag får
Via Johan Y har jag hittat en fantastisk presentation om viral marknadsföring (lägg särskilt märke till bildvalen), via Simon S har en otrolig bra genomgång av Facebook-statistik, genom Kommunchef på Twitter har jag hittat ett bra policydokument för hantering av sociala medier (länken går till hans blogg). Och allt annat, förstås: jag vet när konsulterna har semester, om barnens kompisars mammor och pappor är fast i bilköer på Autobahn, jag får bekräftelse när jag skriver något jag anstängt mig med, jag har en närmare kontakt med mina kusiner än jag haft sedan jag var barn (och de har blivit roliga vuxna!) med mera, med mera.

Lika bra att ta tjuren vid hornen och vara oerhört pretentiös och gnällig. En deklaration är på sin plats: jag sitter i glashus och slänger stenar. Stora stenar. Bara så att ni vet. Påpeka gärna hur stora stenar och hur skört glashuset är genom att kommentera.

Ord och verklighet är inte samma sak
Jag cyklar förbi ett stort antal annonsplatser varje dag. Och läser och tittar. Värderar. I förra veckan ställde jag mig frågande inför PEAB:s kampanj – ”Hem som håller för stora drömmar” och ”Hem som håller för nya familjemedlemmar”. Förklara för mig som inte vet varför PEAB:s lägenheter skulle vara särskilt hållbara. Jag gick in på hemsidan för att få förklaringen. Men allt de gör där är att visa bilderna från kampanjen.

Idag har jag tittat på PriceWaterhouseCoopers slogan ”ReClaim the Future”. Och tänkt att vad har en revisionsbyrå att göra med politiska slagord. För det är ju det mantrat låter som. Det är stora ord. Jag gick in på hemsidan och insåg snabbt att sloganen var bestämd från den globala kommunikationsledningen och att den inte hängde ihop så vidare väl med erbjudandet på hemsidan.

Två slutsatser

1. Off-line hänger inte alltid ihop med on-line
2. Stortavlor används inte alltid på rätt sätt. Men de är STORA och det känns ju skönt för de som beställt utrymmet.

Dags att leka
Nu har jag gnällt beskäftigt alldeles för länge. Dags att bidra med litet lek och roligheter som har med dagens ämne att göra. Dags för bullshitsbingo, helt enkelt. Livar upp det tråkigaste möte. Här är ett bullshitsbingo för oss i kommunikationsbranschen och här är ett som mer gäller affärsutveckling och organisation.

Vad jag ser under mina trekvart till jobbet om jag tittar ner

Tänk att jag fick vara med om detta

Åt andra hållet såg det ut såhär

Och så var jag med om ett mycket bra seminarium

Hittills denna morgon: sol, vitsippor, vårens första sädesärla, livsfarliga gubbar i s80, Lexus och nya BMW 5-serien i bussfilen på Sturegatan och ett mycket inspirerande frukostseminarium på Berghs med Fredrik Suter och David Bernehjält från Ottoboni Group om webbprojekt.

1. att kommunicera och inte kommunicera med bilder
2. att köpa känslan av trygghet (försäkringar)
3. beroendet av konsulter
4. att organisera i en föränderlig tillvaro
5. barnböcker
6. orden och sanningen
7. sociala medier

Pretentiöst, eller hur? Särskilt punkt nummer 6.

Men jag kommer att jobba med beskrivande rubriker och mellanrubriker i texterna så att det blir enkelt att välja och välja bort.

Den här veckan ska ju bloggandet ingå som en del av den dagliga rutinen, precis som kaffet.

Tänkarmössan, kaffet och ostmackorna

Jag cyklade till kontoret som ligger i Gamla Stan i Stockholm. Eftersom det tar runt femtio minuter (för mig) att ta mig hit (om några veckor gör jag det på trekvart) är jag klart färdig för duschen när jag låst cykeln och gått uppför de fyra trapporna till “vår” våning.

Om vådan att bli hemtam
Jag har jobbat här i snart två år och hunnit bli väldigt hemtam. Såpass att jag ibland tror att jag är snubblande nära att en dag kliva ut ur duschrummet i bara underkläderna. Sådär som man göra hemma.  Men idag lyckades jag återigen komma ut i korridoren med kontorsuniformen på och håret hyfsat iordning.

Nu sitter jag vi skrivbordet med kaffet vid armbågen, almanackan uppslagen, att-göra-listan framme.